”I Magiska Trädgården i Stockholm blir barnen arkitekter och stadsutvecklare. Amanda Larsson, upphovskvinna och initiativtagare till projektet, frågar sig vad som händer med både vuxna och barn när staden förändras. Hur blir det när tidigare givna förutsättningar kastas om och det man tidigare ägnat sig åt kanske inte längre är möjligt?”

När barn är med och utformar sina lekmiljöer blir de väldigt annorlunda jämfört med de ganska trista lekplatser som man ofta ser. Amanda Larsson besöker oss på en av våra återkommande lunchföreläsningar och berättar om hur barnen ser på omvärlden. Och hur bra det kan bli när de får vara med och bestämma hur miljön ska utformas.

I de projekt som Amanda gjort visar sig barn inte oväntat vara både rättvisa och kloka. De tänker faktiskt hållbart och vill att alla i ska trivas och fungera, såväl kompisar som morfar som syrran. De tänker ofta till och med på vägen till och från parken och ser inte det som att den slutar där. De vill ha buskage att gömma sig i och klippor och träd att klättra i - och de är inte rädda. Barn är oftast försiktiga om sig själva och anpassar tempot för att inte ramla och slå sig. En gummimatta kan ha motsatt effekt genom att invagga barnet i en falsk säkerhet och faktum är att vanliga lekplatser är betydligt mer olycksdrabbade än naturliga miljöer. Traditionella lekplatser är snarare skapade utifrån ett gammalt paradigm, med en hemmafru som sitter på en bänk och tittar på barnens lek, än för dagens människor.